Tankesmedjan RaljeRA

Den familjepolitiska arbetslinjen

Abel_Grimmer_-_Autumn

Det blev inget nyval, men de översiktliga analyserna av riksdagspartiernas familjepolitik får ändå lov att fortsätta, med Socialdemokraterna som nästa punkt. På sin hemsida presenterar socialdemokraterna sin politik i enkla drag från A till Ö och en del av punkterna berör förstås familjepolitik. Till exempel rubriken ”Barn”. Precis som KD anser sossarna att något är fel i samhället, men till skillnad från KD pekar man inte på dåliga relationer utan på ökande klyftor. Och därmed är arbetslösheten genast en av de centrala frågorna i den politik som rör barn. För att garantera att alla barn har ”samma rätt och möjlighet oavsett samhällsklass, kön, etnisk bakgrund, eventuella funktionshinder eller var de bor” vill sossarna göra barnkonventionen till lag. Formatet har klara likheter med KD: (1) ett problem hotar barnen, (2) men problemet kan egentligen formuleras i andra termer än barn (3) och för säkerhets skull bör vi ha ett övergripande perspektiv för att garantera välmåendet.

Eftersom socialdemokraterna snarare fokuserar på jämlikhet än frihet blir det, till skillnad från för KD, relevant att sätta upp mål som jämställdhet för politiska satsningar. Statens uppgift blir att hålla privatliv och arbetsliv i takt med varandra. Här finns en avgrundsdjup klyfta mellan S och KD. Kristdemokraterna anser ju som bekant att arbetslivet har en destruktiv inverkan på familjerelationerna, som staten dock inte kan inverka på, i och med att statlig intervention bara skulle göra saken värre. Sossarna sysslar inte med samma deppiga tongångar, utan fokuserar på gränslandet mellan arbets- och familjeliv. Därmed är fortfarande barnomsorg och föräldraförsäkring nyckelfrågorna. Ett flexibelt och stressande arbetsliv (för att låna tonen från KD) ska alltså förmås att fungera med familjelivet genom en vidgning av öppettiderna på dagis – eller nattis för att vara mer korrekt. Ensamstående föräldrar måste dessutom ofta tacka nej till jobb, menar sossarna, eftersom barnomsorgen inte har öppet. Samtidigt ska alla stjärnfamiljer med på tåget i och med att föräldraförsäkringen är tänkt att omformas för att passa fler familjeformer.

Under punkten ”Förskola” menar sossarna att forskning har visat hur bra förskolor hjälper barn att senare lyckas i skolan. ”Detta gäller särskilt de barn som har föräldrar med en kort utbildning eller barn med tuffa uppväxtvillkor.” Men barnomsorgen garanterar också att såväl män som kvinnor har möjlighet att arbeta. (En insikt som har balanserat svensk politik sedan sjuttiotalet.) Tillgången till förskola ska utökas, såväl för barn till arbetslösa och föräldralediga, som för barn i lägre åldrar. Vi behöver till och med lagstadga om tillgång till förskola på kvällar, nätter och helger.

En jämställd föräldraförsäkring är en annan viktig metod för att säkra jämställdhet på arbetsmarknaden, men också ett sätt att se till att barn får tillgång till sina föräldrar. Därför vill sossarna göra fler av dagarna personliga, så att inte en förälder kan ta ut nästan allt på egen hand. Vidgningen av föräldraförsäkringen ska också göras genom en anpassning till fler typer av familjekonstellationer (se sossarnas HBT-program), på samma sätt som rätten till barnomsorg måste finnas oavsett vilka tider på dygnet föräldrarna arbetar (se punkten ”Nattis”). Sossarna separerar som sagt inte familj och arbetsmarknad utan ser dem som delar av samma system.

Allt det här är en logisk fortsättning på svensk politik de senaste fyrtio åren. Men en mer nyskapande vändning (under HBT) är att sossarna vill ”öppna upp för en översyn av lagstiftningen gällande vårdnadshavare. Med de nya familjetyper som växer fram så kan den existerande formen av lagstiftning där det enbart kan finnas två vårdnadshavare vara problematisk.” Man vill också ha en könsneutral föräldrapresumtion, vilket innebär att den som är gift med någon som föder ett barn automatiskt registreras som barnets juridiska förälder, oavsett kön.

Jag har inte satt mig in i vilka frågor som verkligen prioriteras i det politiska arbetet, och jag vet inte vilka som kompromissas bort för att skapa samarbete med andra. (Även om jag får känslan av att S, MP, V och FP har en hel del gemensamt på det här politikområdet.) Men kontrasten mellan S och KD är talande. Jag tror att vi kan se en av de mest grundläggande skiljelinjerna i svensk familjepolitik när vi å ena sidan betraktar kristdemokraternas vurm för familjekroppen som nyckeln till samhällets välmående, å andra sidan ser hur socialdemokraterna knyter familjerelationerna till arbetslivets struktur. Den svenska föräldraförsäkringen är redan konstruerad utifrån en arbetslinjens princip och sossarna vill fortsätta på det spåret. ”Alla ska med” är i mångt och mycket grundprincipen. (Och på det här området visar moderaterna att de inte egentligen tror på arbetslinjen, men mer om det i ett senare inlägg.)

Hur förhåller sig då socialdemokraterna till familjekroppen? Familjekroppen är en enhet där gränsen mellan biologisk och social renhet är otydlig, och som kommer till starkast uttryck inom incestlagstiftningen. Men den kristdemokratiska politiken arbetar på bred front för att hålla familjekroppen ren och fin, till exempel genom att försöka minska antalet skilsmässor och hålla kvar inavel och sunda familjerelationer som de främsta argumenten för att förbjuda incest. (Vilket är nåt helt annat än tänka incest som övergrepp.)

Både den sexualbrottskommitté som tillsattes 1977 och den som tillsattes 1998 la fram sina kommentarer kring incestlagstiftningen till socialdemokratiska regeringar. Palmeregeringen avfärdade förslagen om lättnader av förbuden men motiveringarna var, så vitt jag förstår, en spegling av mer utbredda reaktioner. Göran Perssons regering sköt istället frågan på framtiden, eftersom 1998 års utredning bara hade ägnat ett kort kapitel till incestfrågan. Det behövdes en ordentlig översyn innan några ändringar gjordes. Det är lätt att läsa båda reaktionerna som bekväma anpassningar till politisk opinion och för sossarna är förmodligen familjekroppens existens en oviktig fråga. Så länge den inte hotar arbetslinjen kan den fortsätta vara en princip som lever kvar i familjepolitiken. Men om den blockerar det som är viktigt måste den förmodligen bort. Eftersom alla ska med.

Bild: Abel Grimmer, Autumn (1607). På 1600-talet var relationen mellan arbete och familj en annan, och det behövdes varken socialdemokratiska eller moderata arbetslinjer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 1 mars, 2015 by in Familj&Stat and tagged , , , .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Twitter

@raljera på twitter
Follow Tankesmedjan RaljeRA on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: