Tankesmedjan RaljeRA

Svenska sexkrig: Suzann Sexeducator och Sexualitetsreduktionismen

Klein Bünzow, Krippenkinder im DampfbadFör inte så länge sedan skrev Suzann Sexeducator Larsdotter en kritisk artikel riktad mot en intervju med sexologen Gunnel Beskow i GP. I en osammanhängande och ganska innehållslös intervju menar Beskow att sexualiseringen av samhället gör att ”sensualiteten och ömheten tar stryk.” Njutningen blir mindre viktig medan sex blir en tråkig rutin. Larsdotter är kritisk till den monotona sången som beklagar sexualisering, skyller det mesta på porren, men aldrig riktigt hänvisar till någon forskning eller djupare förståelse. Poängen verkar vara att vi måste slå vakt om ”den öppenhet och [det] bejakande av sexualiteten som” vi redan har uppnått.

I ett blogginlägg fortsätter Larsdotter diskussionen om kampen mellan öppenhet och moralism. I fokus står här sången om snoppen och snippan på SVTs barnkanal som ledde till upprörda diskussioner förra året. Barn skulle, enligt vissa missnöjda vuxna, skyddas från sexualitet. Men barn, menar Larsdotter, är sexuella redan innan födseln. Det finns ingen anledning att skydda dem från sexualitet, de behöver snarare öppenhet. Tanken om att vuxna måste skydda barn från sexualitet är i sig en del i hur vi idag sexualiserar barns kroppar. Det som har hänt är att en pedofil blick har normaliserats och att barns nakenhet har fått en betydelse som den alls inte hade för bara några decennier sedan. Plötsligt verkar det som att Sexeducator Larsdotter trots allt tror på den tilltagande sexualiseringen av åtminstone ett slag.

Det är här som Suzann Sexeducator själv inte riktigt lever upp till sina egna krav på genomarbetade tankar på området. För om den nakna barnkroppen sexualiseras är det lite konstigt att bara lite högre upp på sidan påstå att barn är sexuella redan innan födseln. Vad vi ser här verkar vara två helt olika definitioner på sexualitet som inte riktigt passar tillsammans. Mer genomtänkt kritik mot sexualiseringen av samhället – till exempel normaliseringen av den pedofila blicken – handlar om en viss typ av kodning och laddning av till exempel naken hud, kroppsdelar och deras kulturella representation. Tanken om att barn är sexuella bygger ibland på en annan, aningen mer naiv användning av språket.

Ett sätt att se på sexualitet är att kategorisera alla njutningar som är riktade mot den egna eller andras kroppar som sexuella. Det är en ganska platt definition som inte kan anpassas till kulturella mönster eller variation, men den kan vara acceptabel i vissa fall. (När vi vill förstå de människor som inte har kapacitet att internalisera de kulturella mönstren för sexualitet.) Larsdotter pekar framför allt på att barn finner njutning i sina så kallade könsorgan. Men vad säger att varje kittling i området mellan benen är sexuell? Enligt vilken definition är detta sexualitet och inte bara njutning? En fundersam läsare kanske reagerar med att könsorganet ju faktiskt är sexuellt av naturen. Men om vi accepterar det så rör vi oss genast med en helt annan typ av definition för sexualitet. En sexualitet som förmodligen handlar om fortplantning.

Jag har själv tidigare skrivit om pedofilens roll i den moderna sexualiteten. Genom att så ofta se sexualiteten som en väldig naturkraft skapar vi oss ett besvärligt dilemma. Suzann Sexeducator är ett tydligt exempel på den optimistiska tron på sexualitet som frigörande. Samtidigt är det just den sexuella kraftens väldighet, och naturlighet, som gör att den inte kan stoppas och därför leder till övergrepp. Sexualiteten tycks därför pendla mellan frigörelse och våld, och för att hantera ångesten behöver vi en urladdning. Den urladdningen riktas mot pedofilen som symbol, en totemfigur för den moderna sexualiteten. Men pedofilen måste egentligen förskjutas för att den är en av oss, förkastandet är samtidigt en identifikation. På det här sättet ser vi till att sexualiteten förblir ambivalent – ständigt pendlande mellan avsky och beundran.

Suzann Sexeducator pendlar från att problematisera den pedofila blicken till att hävda barns medfödda sexualitet som något kreativt och oproblematiskt. Förhållningssättet skvallrar om en ambivalens där sexualitet som destruktiv kraft blandas med drömmen om frigörande och lyckliga begär. Men sexutbildaren Larsdotter hade inte behövt vara ambivalent på egen hand, för den öppensinnade sexoptimismen kompletterar moralisterna som drar åt andra hållet. Sexoptimismen och moralismen kan tillsammans se till att samhället håller sig ambivalent, även om vissa individer förblir lagom ensidiga.

En anledning till detta är att skiljelinjen mellan en öppen och en fördömande syn på sexualitet inte är så tydlig som många vill tro. Såväl de som upprördes av snoppen och snippan på SVT, som Larsdotter själv, utgår från området mellan benen som sexuellt per definition. För moralisterna är det tveksamt att prata med barn om den potentiella njutningen i deras så kallade könsorgan, och sexoptimisten svarar förstås att barnen redan känner på sig själva. Genom att ta fasta på vissa sexualiserade kroppsdelar kan de sedan kanalisera (mar)drömmen om sexualiteten som en oändlig kraft. Detta är vad vi skulle kunna kalla för sexualitetsreduktionism. Istället för att utgå från en genomtänkt analys, där det finns utrymme för att se olika spår i hur kroppar lär sig leva sina liv, så förklaras allt utifrån principen om att sexualiteten är det styrande och grundläggande elementet. Alla andra aspekter blir irrelevanta eller åtminstone underordnade.

Frågan är om det inte är i just det här mötet mellan sexoptimism och moralism som pedofilen växer till den dolda symbolen för modern sexualitet. Det är i den typ av möten som när Suzann Sexeducator svarar moralisterna att barn är sexuella redan innan födseln som de båda sidorna når fram till varandra och enas om sexualitetens väldiga kraft. Mellan sina ben bär barnen redan den väldiga sexuella kraft som driver/hotar samhället och kulturen. Tillsammans stärker optimister och moralister den pedofila blick som Larsdotter sedan funderar vidare kring.

Den som verkligen vill vara kritisk mot normaliseringen av den pedofila blicken gör klokt i att istället fundera över hur kroppsdelar, blottad hud, positioner, tonlägen och så vidare görs sexuella. Hur sexualitet över huvud taget skapas och upprätthålls i samhället. Ett sätt att upprätthålla sexuella kodningar är förstås sexualitetsreduktionism. Ju lättare vi har för att reducera komplexa processer till bara sexualitet, desto mer effektiv blir den sexuella kodningen av blickar och objekt, till exempel nakna barn.

Bild: Barn i bastu, Benno Bartocha/Bundesarchiv

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 15 februari, 2015 by in Uncategorized and tagged , , .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Twitter

@raljera på twitter
Follow Tankesmedjan RaljeRA on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: