Tankesmedjan RaljeRA

Antisemitismens funktion: ett samhälle byggt på offrande

jesuskorsI en krönika i Expressen betonade Rasmus Fleischer för några veckor sedan hur viktigt det är att se den antisemitiska struktur som bland annat hålls vid liv av tanken om en judisk konspiration. Detta är ett problem som många, inklusive vänstern, behöver arbeta med, påpekar Fleischer och en aspekt av problemet är en okritisk sammankoppling av judar och Israel. Att, som vänsterpartiets Dror Feiler, försvara hotfulla uttalanden gentemot judar, genom att påstå att de handlar om Israel är naturligtvis ganska tveksamt. Men Fleischer uppmärksammar att tankefelet även kan upptäckas i mindre laddade uttalanden. Åsa Linderborg hävdade till exempel i december att det sverigedemokraternas israelvänliga hållning stod i motsättning till att hetsa mot judar. ”Det finns i själva verket ingen motsättning,” svarar Fleischer, ”mellan att misstänkliggöra judar i Sverige och att hylla bosättarhögern i Israel.”

Vi stöter på samma problem när Israels utrikesminister Avigdor Lieberman liknar Sveriges erkännande av Palestina vid eftergifter till nazityskland. Särskilt med tanke på att den anledning som anförs är att Israel ensamma bär den västerländska kulturen i Mellanöstern. När till och med utrikesministern för en argumentation värdig SD finns det kanske en anledning till att Åsa Linderborg med flera går i en tankefälla. Men för att förstå problemet räcker det inte att prata om antisemitismens struktur, för vi måste också ställa oss frågan om antisemitismens funktion. Frågan är inte bara hur den ser ut, utan också vad den gör.

Enligt René Girard byggs samhällen utifrån myter som har sin grund i offer. För att stabilisera samhället och lugna aggressioner vänder sig människor mot en syndabock. Någon utomstående, utstött eller minoritetsgrupp måste helt enkelt offras för att resten av samhället ska hållas samman – och en av de grupper som drabbats i den Europeiska historien är naturligtvis judar. Men samtidigt kan människan inte erkänna sin inneboende brutalitet, utan måste täcka över den med myter om syndabocken. Om förgiftade brunnar och zionistiska konspirationer.[1]

Lösningen hade förstås kunnat vara att identifiera skuldbeläggandet i samhället för att sedan kritisera och avskaffa det. Men enligt Girard är det inte så enkelt. Även de som är bäst på att att uppfatta utpekandet av syndabockar, de som är skarpast i sin kritik, sätter ändå i slutändan in en ny syndabock.[2] Efter andra världskriget har människorna i många Europeiska länder haft problem med att smälta vad som hände. Utifrån Girards teori kan vi se nazisternas utrotning av vissa grupper som de syndabockar Tyskland offrade för att svetsa samman samhället. Kritiken mot judeutrotning (för de andra som dog är ju oftast inte lika synliga) är en kritik mot att göra judar till syndabock. Enligt Girard sätter en sådan kritik per automatik in ett nytt offer i samhällsbygget. Det är inte svårt att se att det är nazisten som tar den positionen. En naiv form av antinazism, där Hitler är symbolen för ren ondska, verkar vara ett resultat av den här processen. Att kalla någon för nazist är att hävda att de bör offras för det allmänna bästas skull, utan att det därmed innebär några moraliska problem. Idag är till exempel nazisternas skuld mer självklar än vad det är att förkasta antisemitiskt tankegods.

Det är därför som ledande sverigedemokrater gärna liknar muslimer vid nazister. Men även Israels utrikesminister Lieberman har ju framhållit Israel som ett offer för något som påminner om ett illvilligt Nazityskland. Funktionen med att likna Mellanösterns bärare av ickevästerländsk kultur vid nazister, är att göra dem till långt mer lämpliga att offra än nazisternas syndabockar. (Ett offrande som Israel gärna omsätter i praktik.)

Det tycks idag finnas ett oändligt behov av att å ena sidan konstruera syndabockar genom att associera grupper av syndabockar med varandra, och å andra sidan att kritisera hur andra pekar ut sina syndabockar. Den som hävdar att någon (till exempel judar) inte är det primära offret i samhället idag ger sig in i en labyrint av skuld och offrande. En labyrint som vi förmodligen gör klokt i att riva ner. Men även Rasmus Fleischers strukturella kritik har svårt att slita sig loss från debattens vanliga turer. Redan innan texten i Expressen publicerats har någon annan på redaktionen plitat ner en ingress som sammanfattar Fleischers mer komplexa funderingar med ordet judehat. Ett ord som passar mycket bättre med offrandets funktion, eftersom det på ett trubbigt sätt utstrålar kollektiva känsloutbrott. Expressens tal om vänsterns judehat gör sitt bästa för att passa in Fleischers artikel i en utslätad debatt där allt handlar om att staka ut vem som ska offras för samhällets bästa.

För Girard är offret ett grundläggande element i nästan all mänsklig mytologi (och kultur), men det finns ändå undantag. I vissa bibliska myter finner vi en typ av offer som undergräver skapandet av syndabockar, genom att göra tydligt att den som drabbats varit oskyldig. Den här ”bättre” formen av religiösa uttryck finns utspridd i en judisk-kristen tradition som, föga förvånande, når sin kulmen med kristendomen och Jesus.[3] Jag har inte tid eller utrymme att gräva djupare i Girards visioner kring hur Jesus skulle undergräva offrets logik men Richard Kearney pekar på hur Girard i praktiken framhåller sig själv som en syndabock, och samtidigt drar alla icke-bibliska myter över en kam. Som om de behövde offras för att den egna samhällsvisionen skulle kunna hållas samman.[4]

Frågan är om vi inte kan se just den här strategin i den israeliska utrikesministerns inställning till erkännandet av Palestina. Israel är oskyldiga offer för österlänningarnas grymhet, och nu överges dessa oskyldiga själar av Europeiska länder på precis samma sätt som de lät nazisterna härja. Och är det inte samma ton som vi hittar i Fleischers ingress, författad av någon annan, där vänsterns ”judehat” pekar på juden som den oskyldigt drabbade syndabocken. Som svar på just den här inställningen frågar sig säkerligen många om det verkligen är juden som är den primära syndabocken idag. Är det inte muslimen, som genom den uppblossande islamofobin, har tagit positionen som primärt offer?

Fleischers poäng är att vi inte behöver välja ett enda oskyldigt offer, men problemet är inte så mycket antisemitismens struktur utan dess funktion i att upprätthålla offrandet. Det är alltför lätt att dras in i frågeställningen om vem samhället egentligen slår hårdast mot. Men det finns inga primära offer och inga utvalda oskyldiga som genom sin egen oskuld kan frälsa samhället politiskt. Däremot finns det förtryck och övergrepp, diskriminering och förakt. Och naket våld.

[1] Kearney (1995) ”Myths and Scapegoats: The Case of René Girard” Theory, Culture & Society 12: s. 1-2

[2] Kearney, s. 7

[3] Kearney s. 8-9

[4] Kearney s. 3; 10-12

Bild: Jesus på korset

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 8 februari, 2015 by in Uncategorized and tagged .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Twitter

@raljera på twitter
Follow Tankesmedjan RaljeRA on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: