Tankesmedjan RaljeRA

Staten och könsmakten: Foucault, forskningen och ”kvinnoregistret”

Polisen_skylt_2012

Makt kan analyseras på olika sätt, utifrån skilda perspektiv och på flera nivåer. Oftast tänker vi förmodligen på dominansrelationer, när vi i vardagen använder ordet makt. Relationer där en (eller flera) part(er) helt enkelt domineras hierarkiskt och hålls på plats genom brist på möjligheter eller utrymme att agera. Mot den här typen av beskrivning av makt ställer Michel Foucault två andra perspektiv. Å ena sidan handlar varje mikroskopiskt försök till att påverka en annan människas handlingar om makt – även om det är motmakt som utförs i fullständigt underläge. Men allra viktigast för Foucault är förmodligen den nivå av makt som ligger däremellan [1].

Stabila dominansrelationer uppstår nämligen inte av sig själva, utan etableras snarare genom teknologier för regerande. Varje sätt, eller stil, av maktutövande har sin egen typ av rationalitet. En del är hårdhänta och tvingande, andra lockande och kanske till och med vänliga. Makt sett ur den här vinkeln, som ett regerandekomplex, kallar Foucault för governmentalitet, och varje maktform har sina egna teknologier, sina egna logiker [1].

När vi talar om våld i nära relationer dyker kanske bilden av en stabiliserad dominansrelation upp i tankarna. Den som utsätts för våld riskerar att bli låst i en position där det inte tycks finnas någon utväg, och våldet kan därför fortgå. Om vi analyserar mer specifika händelser kanske vi kan uppfatta hur förövaren eftersträvar att påverka den misshandlades beteende, och även hur den misshandlade mobiliserar motmakt för att påverka misshandlaren till exempel till att inte använda våld. Om vi istället tittar på regerandekomplexets nivå kan vi urskilja en särskild typ av rationalitet och en serie av sammanhängande tekniker. Den typ av regerandekomplex som vi finner i mäns våld mot kvinnor är en form av könsmakt. Det är på regerandekomplexets nivå som vi hittar teknikerna för att skapa normalisering och kuvade subjekt (som tar på sig skulden själva, som inte lämnar förövaren, och så vidare).

Även staten har en särskild relation till de underställda individerna, framför allt de autonoma individer som vi försöker leva som idag [2]. Genom olika metoder för styre/ledning av människor lotsas vi in i sätt att förhålla oss till oss själva som passar med de tekniker som används för att stabilisera staten och samhället. Den demokratiska staten behöver till exempel självrådiga medborgare som på egen hand odlar sin individualitet och sitt intresse för att göra fria val. Och en viktig del i den demokratiska statens rationalitet utgörs av samhällsvetenskaperna.

Efter att P1 avslöjade hur Stockholmspolisen olagligen hade registrerat kvinnor som utsatts för misshandel uppstår frågan om vilken rationalitet som låg bakom det beteendet. På vilka sätt kan detta sägas handla om könsmakt, och på vilka sätt handlar det om statsmakt. Kriminologen Henrik Belfrage kan hjälpa oss en bit på traven här.

Tillsammans med Susanne Strand har nämligen Henrik Belfrage använt sig av registret i sin forskarkarriär. Belfrages specialitet är riskbedömningar, och enligt forskarna handlar riskbedömning och ”risk management” om att ”improve our accuracy in identifying women at high risk and, consequently, to develop strategies for reducing and managing that risk”[3]. Notera att ordet ”manage” är väldigt viktigt här. Ett hjälpmedel för att just reglera våld i intima relationer är ett verktyg som kallas för B-SAFER och som hjälper polisen att göra bedömningar av hur stor risken för den som anmält en misshandel är att fara illa även i framtiden. Det är detta hjälpmedel som Belfrage och Strand har studerat utifrån ”kvinnoregistret.” I och med att de tre registrerade fall som handlade om annat våld än mäns våld mot kvinnor uteslöts ur studien handlar artikeln om konventionell heterosexuell könsmakt.

Belfrage och Strand använder statistiska metoder för att beskriva både förövare och offer. De arbetar alltså inte så mycket med en individualisering som en kvantifiering av den individuella nivån. Till exempel genom att beskriva riskfaktorernas relativa vikt. Enligt polisens bedömningar var relationsproblem hos förövaren vanligt förekommande, medan de misshandlade ofta bedömdes som extremt rädda för förövaren (vilket klassas som en riskfaktor).

När forskarna ställer polisens riskbedömningar i relation till de faktiska återfallen av våld tycks polisens bedömning vid första anblicken vara bristfällig. Oavsett bedömning så är det ungefär lika troligt att en ny anmälning kommer in. Men Belfrage och Strand noterar här något de tycker är viktigt. De fall där polisen ser en dubbelt hög risk (hög akut risk för grovt eller livshotande våld) har lägre återfallsfrekvens. Detta beror, enligt forskarna, på att polisen faktiskt går in med extra åtgärder i de här fallen. (Med personliga larm, kontaktförbud och/eller skyddat boende.)

Till Sveriges Radio säger Belfrage att det känns väldigt bra att ha använt ”kvinnoregistret” i sin forskning, eftersom det visar att de kvinnor som verkligen fick hjälp har sett en förbättring i livet. Som jag nämnde tidigare var ett av syftena för det här området av forskning och åtgärder att såväl minska som reglera (manage) risken för mer våld. Det är då anmärkningsvärt att inte Belfrage och Strand framhåller behovet av att de skyddande insatserna ska sättas in i fler fall. (Även om de menar att det behövs mer forskning på huruvida poliser ignorerar fall som inte bedöms som dubbelt riskabla.)

Belfrage har dessutom beklagat sig djupt i en debattartikel i SvD. Syftet med polisens register, framhåller kriminologen, har ju hela tiden varit att säkerställa att kvinnorna inte ska drabbas av mer våld. Men om huvudsyftet med Belfrages arbete verkligen är att minska riskerna för våld så borde slutsatsen vara att polisen behöver mer resurser – inte att de ska få agera utanför lagens ramar för registrering av människor. Å ena sidan åberopas arbetet med skydd till våldsutsatta kvinnor för att visa de goda syftena, å andra sidan följs inte den logiken upp. Vad vi ser tycks vara den typ av stöld av feministiska resonemang som Nancy Fraser har påpekat är vanlig till exempel bland nyliberaler.

På samma spår anser sig Belfrage inte behöva följa lagen om forskningsetik – studien som utfördes tillsammans med Strand var en kvalitetssäkring av polisarbetet, snarare än riktig forskning. Klagokören som nu har höjt sina röster gör att arbetet blir svårare att utföra, suckar Belfrage. Lag och rätt verkar vara underställda frågan om effektiviteten i statliga institutioner och myndigheter, som polis och universitet. Så vitt jag kan se är det här resonemanget ett försök att lyfta fram bilden av staten som en sammansvetsad enhet. Det finns inga problem, alla arbetar redan tillsammans för det allmänna goda. För Belfrage är det nog nödvändigt att framhålla den här bilden, med tanke på att många andra ropar efter upprensning. Även bland kritikerna finns många som vill att staten ska framstå som stabil och enad, men för att den ska göra det måste de statliga institutioner som agerar lagvidrigt sättas på plats. Och forskarna i Sundsvall, med Belfrage i spetsen, hör just till den här problemgruppen.

Den rationalitet som Belfrage verkar utgå ifrån är alltså inte i första hand en könsmaktslogik utan anknyter snarare till teknologier för att stabilisera staten. Enligt Foucault brottas liberalismen ständigt med relationen mellan stat och (civil)samhälle. Det finns olika sätt att hantera problemet på, men en av de centrala utgångspunkterna är att samhället genomsyras av otaliga maktrelationer som staten sedan måste hantera, begränsa och reglera[4]. Precis detta vill Belfrage och Strand göra med den könsmakt som genomsyrar mäns våld mot kvinnor i intima relationer. Frågan vi behöver ställa är vad resultatet av deras arbete egentligen är? Är det kanske så att de använder könsmaktsrelationer för att utveckla bättre tekniker för utövande av statsmakt? Kan vi till och med säga att könsmakt är en råvara för deras kunskapsproduktion som i sin tur resulterar i tekniker för statsmakt? Jag är inte säker än, men den här forskargruppen kommer nog att återkomma i senare blogginlägg.

Noter

[1] Lemke (2002). ”Foucault, Governmentality, and Critique” Rethinking Marxism Volume 14, Number 3. Se s. 53.

[2] Se Lemke (2007). ”An indigestible meal? Foucault, governmentality and state theory” Distinktion No 15: 43-64.

[3] Belfrage & Strand (2012). ”Measuring the Outcome of Structured Spousal Violence Risk Assessments Using the B-SAFER: Risk in Relation to Recidivism and Intervention” Behavioral Sciences and the Law 30: 420-430. Citatet från s. 420

[4] Foucault (2008), The Birth of Biopolitics, översättning Graham Burchell. Se särskilt s. 303-309

Bild: Polisens skylt vid centralen i Stockholm av Holger Ellgaard

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 januari, 2015 by in Familj&Stat and tagged , , , , .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Twitter

@raljera på twitter
Follow Tankesmedjan RaljeRA on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: