Tankesmedjan RaljeRA

Den sverigedemokratiska familjepolitikens omöjlighet

I ett inlägg på bloggen Inte rasist men skriver Magnus Esser Bengtsson om några av Kent Ekeroths gamla funderingar kring det låga barnafödandet som ur ett sverigedemokratiskt perspektiv hotar den så kallade svenskheten. Esser Bengtsson gör en snabb och sarkastisk attack mot Ekeroths analys, men missar därmed helt och hållet på vilket sätt inlägget speglar ett problem som sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna lösa. Ekeroth gör nämligen rätt i att oroa sig över sin vision om svenskhet, för det finns en inbyggd omöjlighet att både vurma för kärnfamiljen och för den nationella enhetlighet som SD drömmer om. Det är alltså inte det faktum att Ekeroth gör statistiska påståenden som är löjeväckande. Det är snarare det tafatta försöket till lösning som visar begränsningarna som låser upp den sverigedemokratiska analysen.

2007 låg barnafödandet för inrikesfödda kvinnor på 1,82 medan utrikesfödda kvinnor födde 2,21 barn per skalle[1]. Kent Ekeroth citerar lägre siffror som förmodligen är från ett ekonomiskt svagare år, men poängen är korrekt. Utrikesfödda kvinnor föder fler barn än inrikesfödda, och detta är naturligtvis ett hot mot den sverigedemokratiska visionen om ett homogent samhälle. En minoritet som föder fler barn än den dominanta gruppen växer förstås mer, vilket leder till en normalisering av minoriteten ur ett statistiskt perspektiv – och detta skrämmer Ekeroth. Esser Bengtsson har alltså fel i sitt påstående att den här typen av nonsens inte beräknas i Sverige. Däremot är det värt att påpeka att statistiken handlar om de barnafödandes födelseland, och inte deras föräldrars eller föräldrars föräldrars födelseland.

Här är det viktigt att ha lite grepp om varför vissa grupper föder fler barn än andra. Lite förenklat kan vi säga att människor på olika platser vid olika tider har olika sätt att planera sitt barnafödande. I Sverige har de typiska levnadsmönsterna förändrats sedan sextio eller sjuttiotalet [2]. Idag bygger det dominerande mönstret på att först etablera en stabil ekonomi, inklusive utbildning och arbete eller arbetslivserfarenhet, för att sedan skaffa barn. Om vi backar i tiden finner vi andra mönster, och den som just anlänt till Sverige har naturligtvis med sig en egen känsla för hur livet bör läggas upp. Samtidigt skjuter också många upp barnafödandet under tiden innan de kommer till Sverige. Att skaffa barn medan du planerar att utvandra är inte fullt lika smart som att vänta tills du är i det nya landet [1].

Eftersom Esser Bengtsson inte tar Ekeroths korrekta påståenden på allvar, försvinner det verkliga problemet. Ekeroth är nämligen kritisk till ett kristdemokratiskt förslag om att ge ekonomiskt stöd till den som föder barn. Kritiken är förmodligen korrekt ur ett SD-perspektiv, för genom att använda skattelättnader istället för bidrag kan incitamenten ställas i relation till inkomst och därmed till arbetslivet. En koppling till arbetslivet är, som läsare av den här bloggen redan vet, grunden i den svenska modellen för familje- och befolkningspolitik, och den är därmed anpassad för att göra störst effekt på de som redan är inne i de dominerande mönstren. Ekeroth har alltså rätt här, ur ett rent tekniskt perspektiv.

Ekeroths misstag kommer först i den avslutande lösningen. Det räcker nämligen inte med skattelättnaderna, får vi veta. Vi måste också stärka familjernas ekonomi genom en ny sambeskattning och återuppliva den respekt för kärnfamiljen som feminismen har skadat alltför svårt. Här kan det vara viktigt att friska upp sin nutidshistoria. Den befolkningskris som tog fart på sjuttiotalet hölls i schack genom barnomsorg och föräldraförsäkring. Den bärande principen var att göra det smidigt för potentiella mödrar att både arbeta och föda barn. Ekeroths förslag om skattelättnader håller sig till den här traditionen. Men att stärka kärnfamiljen drar åt det motsatta hållet, vilket i praktiken skulle leda till mindre barnafödande. Förmodligen skulle sambeskattning också skapa en högre tröskel för äktenskapet, i och med att var och en skulle tvingas sätta mer av sin individualitet på spel. Gissningsvis skulle det resultera i att fler samboende aldrig gifte sig.

Det jag brukar kalla för det kristdemokratiska dilemmat är försöket att balansera familjen mellan liberal entreprenörsanda och moralisk sammanhållning. För KD är det familjen som ska hantera båda dessa motstridiga tendenser, vilket på sikt förmodligen är en dödsdömd förhoppning. För att inte haverera helt måste KD ta avstånd från alltför starka kopplingar mellan arbetsmarknad och familj. Men Ekeroth missar den bakomliggande logiken och kritiserar KD för att vilja använda andra metoder än att knyta familjen till arbetsmarknaden. Den här kritiken är, som KD mycket väl vet, omöjlig att kombinera med drömmen om kärnfamiljen.

I praktiken ser vi här ett sverigedemokratiskt dilemma. Om SD skulle få inflytande över dessa politiska områden så skulle de bli tvungna att välja mellan kärnfamiljen och den nationella enhetligheten. Det är omöjligt att arbeta för båda Ekeroths visioner på samma gång, åtminstone på kort sikt. (På längre sikt är det svårare att göra några säkra prognoser.) Om vi bortser från etik och bara ser till nationalekonomi så behöver Sverige ändå invandring, eftersom barnafödandet inte är tillräckligt. Men den politik som SD förordar är helt oförmögen att tampas med det låga barnafödandet utan invandring. Att förmå inrikesfödda svennar till att föda minst 2.1 barn kräver ett nytänkande i relation till familjen – ett nytänkande som skulle riskera att påverka framtida familjebildning i en riktning som skulle ge många sverigedemokrater ont i magen.

Eller för att formulera det hela på ett annat sätt: om SD fick makt över familjepolitiken skulle anhöriginvandringens betydelse för de svenska födelsetalen bara öka. Det här är ett tungt dilemma i den sverigedemokratiska befolkningspolitiken. Men det är också en ambivalens som hjälper den sverigedemokratiska oron att överleva. Eftersom visionerna skadar varandra så kan SD själva medverka till att upprätthålla den ambivalens och oro som i sin tur får folk att rösta just på SD. Det är en politik som (kanske omedvetet) syftar till att upprätthålla just den situation som SD är missnöjda med och som tydligen lockar väljare. Den underliggande logiken i Ekeroths bloggpost är att samhället aldrig får bli bra, för då behövs ju inte SD.

Av: Tofft

[1] Se SCB Demografiska rapporter 2008:2 Barnafödande bland inrikes och utrikes födda

[2] Angående förändringarna i barnafödandemönster som pågått under några decennier se Lesthaeghe, ”The Unfolding Story of the Second Demographic Transition ” i Population and Development Review 36(2): 211–251 (June 2010)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 10 januari, 2015 by in Uncategorized and tagged , , .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Twitter

@raljera på twitter
Follow Tankesmedjan RaljeRA on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: