Tankesmedjan RaljeRA

Tvivel som politisk princip

riksdagshuset-portalfigur

Efter andra världskriget stod Tyskland inför ett legitimitetsproblem. Statsmakten hade störtats och det var plötsligt oklart vad som kunde legitimera den tyska statens existens. Vad gav den dess berättigande? Efter nazismens utsvävningar behövdes ett nytt sätt att se på relationen mellan stat och medborgare. Den spirande tyska nyliberala rörelsen hade redan sedan innan kriget arbetat med tanken om att roten till allt politiskt ont var staten. Men nazismen blev till ett exempel på hur illa det kunde gå om staten blev för stark, och utifrån detta drevs analysen vidare [1].

Marknadsekonomi och kapitalism var alltså inte det som ledde till ett kyligt och alienerat samhälle. Snarare var det statsmakternas försök att begränsa marknadskrafternas härjningar som orsakade allt ont. Men om marknaden var oskyldig, medan staten var uppenbart av ondo, så kunde ju marknadens principer användas för att hålla staten inom de rimliga gränserna. Om statens roll var att öppna upp rum för ekonomisk frihet så skapades legitimitet för staten så fort grupper och individer agerade i det fria ekonomiska rummet. Genom att ta anställning, starta ett företag och så vidare, byggde människor i vardagen upp existensberättigandet för den stat som garanterade deras frihet att göra allt detta.

Om vi vänder oss till den svenska staten av idag så är nog en av de viktigaste grundbultarna i dess legitimitet välfärd. Den konventionella kollektiva konsumtionen, till exempel sjukhus finansierade med skattepengar, har visserligen blivit ansatt av drömmar om privatisering. Men tanken om skattefinansiering dominerar ändå, även när privata aktörer släpps in.

Samtidigt har den tankegång som tog ordentlig fart i Tyskland blivit alltmer självklar. Staten ska garantera friheten att delta i det ekonomiska spelet och förlorar därmed legitimitet när den gör onödiga ingripanden. Staten ska hålla sina tassar borta, samtidigt som den förväntas upprätthålla välfärdssystemet. Det är inte svårt att se att det rör sig om en omöjlig ekvation, ett slags ond cirkel där vad än myndigheterna gör så riskerar förtroendet att skadas. Till skillnad från efterkrigstidens Tyskland har redan den svenska staten ett existensberättigande, men som nu är hotat.

I ett sådant klimat har socialdemokratin successivt anpassat sig efter den nya politiska logiken, förmodligen för att det har tyckts nödvändigt för att kunna fortsätta vara det dominerande partiet. En närmare analys skulle antagligen visa på en djup spricka mellan visioner om tillväxt och rättvisa (en analys som säkerligen har gjorts flera gånger redan). Under sin tid på tronen har sedan den borgerliga alliansen gjort sitt bästa för att underminera välfärdslegitimiteten. Men övergången till en annan legitimitet för statsmakten har knappast fullbordats och vi tycks inte längre veta varför vi över huvud taget har en stat.

Modernt politiskt styre är ekonomiskt på så sätt att mycket påstås handla om att göra rätt tekniskt, inte etiskt. Det finns områden staten inte ska röra, inte av etiska skäl, utan för att det leder till praktiska misslyckanden. Det tycks mig som att allianspolitiken har lyckats med konststycket att förorda både en liberalisering och en moralisering av politiken. Nyliberalt skapande av fria rum paras med oron över hur samhället ser ut och utvecklas, trots att de fria rummen är en del i det som skapar oron. För Folkpartiet ser vi detta inom skolpolitiken, för KD inom familjepolitiken, och för Moderaterna inom det delvis havererade försöket att etablera sig som statsbärande parti. (Kanske är slitningen mellan nyliberalism och den gamla landsbygdspartismen i Centerpartiet en annan typ av uttryck för den här ambivalensen.)

Den svenska parlamentarismen tycks sliten mellan två modeller för legitimitet som inte fungerar väl ihop – moralisk kontra ekonomisk rätt – och resultatet blir en osäker tomhet. En tomhet som måste fyllas med annat. För KD blir det naturligtvis familjen som ska ta den platsen. Statens existensberättigande står och faller med hur de svenska familjerna ter sig. Kan en övervägande korrekt familjebildning garanteras så vet vi att staten gör nytta för oss. Detta innebär att lagar och förordningar ska anpassas efter den kristdemokratiska familjekroppen – alltså en sammanhållen kärnfamilj.

Sverigedemokraterna vänder sig istället till nationen. Osäkerheten över om staten ska finnas eller inte kan åtgärdas genom att mäta i vilken mån den stärker en viss typ av nationell gemenskap. Gör den det bör den finnas, annars är staten av ondo. Och det objekt som hyllas är här just det som inte kan tillåtas vara fritt. KD kan inte lyssna in vad verkliga familjer vill, i och med att familjen är ett verktyg i deras politik och som sådant måste ha en klar definition redan innan de politiska ingreppen sätter igång. På samma sätt intresserar sig inte SD för vad Sverige och svenskhet är i praktiken, utan måste genomföra den svenskhet som beslutas på förhand under deras interna möten.

Sett ur ett annat perspektiv kan vi säga att familjen (KD) och nationen (SD) klyvs i två motsatta poler. Å ena sidan den faktiska, problematiska kroppen, å andra sidan den idealiserade kroppen. Den faktiska familjen/svenskheten är oroväckande, obehaglig och hemsk, medan den idealiserade versionen är godhet av bästa sort. Här blommar de ambivalenta begären ut i politiken, och blir till själva grunden för all politisk handling. Slitningen mellan avsky och idealisering av objektet för begären blir till politikens motor.

Den fråga vi måste ställa oss är hur viktig ambivalensen i de andra partierna är. Är det kanske så att det är just ambivalensen hos till exempel moderaterna som förbereder väljare för att gå över till SD? Eller räcker det med att skylla på osäkerheten över varför vi har en stat? Jag förnekar inte att de sverigedemokratiska väljarna i hög grad är rasister, snarare än bara missnöjda, men det är inte nödvändigtvis en förklaring till att de byter parti. Det skulle naturligtvis kunna vara så att de successivt uppvärderar de rasistiska värderingarna tills de anser det nödvändigt att rösta SD som ju också prioriterar sådana frågor. Men jag är ganska övertygad om att ambivalenta begär är en minst lika talande förklaring som rationell valfrihet.

 

Av: Tofft

Noter

[1] Den historiska analysen kommer från Michel Foucault, Birth of Biopolitcs (som även finns på svenska).

 

Bild: Portalfigur, riksdagshuset av Holger Ellgaard, enligt Attribution-Share Alike 3.0 Unported

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 3 januari, 2015 by in Familj&Stat and tagged , , , , .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Twitter

@raljera på twitter
Follow Tankesmedjan RaljeRA on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: